Det är söndag. Svenska Akademien har precis sjunkit ned i fåtöljen med ett glas whisky. Dagens bjudning blev mycket lyckad. Det serverades nyrostat kaffe, smörbullar, rabarberpaj och bakelser. Alla som var där var mycket intelligenta och belevade och diskussionerna var berikande.
Vissa av er kanske tror att Akademien känner sig nöjda och rofyllda i en stund som denna. Och visst är vi väl stolta över vad vi har åstadkommit. Men längst inne i oss gror ändå alltid en orolighet. Vår fråga är alltid: hur skulle allt kunna vara annorlunda?
Allt kan alltid vara annorlunda. Allt kan vara på ett annat sätt. Akademien kommer inte att nöja sig. Trots att vi är det vackraste som jorden har skådat så kommer vi att fortsätta att spränga gränserna för vad som är möjligt inom konsten. Vi kommer att omsluta allt. Vi kommer att dansa på stjärnorna.
Allt vi gör kommer att göra dig svartsjuk. Även om vi bara äter eller pratar. Även om vi bara skrattar, skriver, dansar, lever. När vi är i närheten kommer alla andra tankar att bli obetydliga. Rosorna och fruktträden ska slå ut.
Akademien frågar sig hur livet är möjligt att leva? Måste vi inte skapa våra egna rum. Måste vi inte fly och återvända.
Vi ska skriva tills vi inte längre kan tänka. Vi ska skriva tills det inte finns något annat än ord, händer och blod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar