Att skriva nu om hur det är att vakna. Flygplanen över staden. Nyheterna och barnen på innergården. Att lägga sin hand över bokstäverna. Flygplanen över staden. Att inte kunna förstå. Kanske aldrig någonsin. Texten är det här oförståndet. Flygplan över städerna.
Ska duscha och sedan låta dammet fastna på kroppen. Samma partiklar som faller över andra städer. Dammet som rörs upp. Blodet på händerna.
Att skriva nu, vad skulle det kunna vara. Ett långsamt rop på hjälp? Ett sätt att nåla fast uppvaknandet - luften och genomskinligheten. Det är sommar, lakanen är nytvättade.
Att nämna saker vid deras rätta namn. Ockupationsmakt. Fängelse. Murar. Vattenbrist. Splittrandet av mödrars kroppar. För att de aldrig mer ska kunna föda någon som liknar dem. Tungmetaller. Allt som faller från himlen. Blod. Smärtor. Tyllgardiner. Tårar.
Lägger händerna mot bröstet och låter blicken falla.
När en bomb faller i närheten dansar huset. Sängarna skakar. Det finns inga varningssirener eller skyddsrum, det finns bara en oändlig framtid av smärtor. 57 sekunder. Svetten över ögonlocken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar