Drömmarna nu är skarpa och vilda, jag har feber mitt i en kokande stad. Dagarna och nätterna flyter ihop. Allt jag kan göra är att ligga ned, läsa, vänta.
Jag har lånat De små hästarna i Tarquinia av Marguerite Duras av en vän. Vissa rader är markerade med orange överstrykningspenna. De måste vara mycket betydelsefulla.
”...eller också sov hon som en fluga, på ytan av sin sorg, i den fräna brandlukten, mitt bland det svarta stensplittret efter explosionen.”
Att inte vara ensam med boken är en liten hemlig lycka. Jag äger ingenting - inte förståelsen, inte sorgerna, inte texten som glöder mot huden.
Det är så hett att minsta rörelse måste övervägas. Kaffet bryggs redan på kvällen så att det ska svalna till morgonen. Man duschar genom att hälla kannor med kallvatten över sig i trädgården. Allt vibrerar. Orden är mycket farliga.
På den italienska semesterorten vid Adriatiska havet finns Sara och Jacques, deras barn, deras barnflicka och deras vänner Diana, Ludi, Gina. Och så den nye mannen med motorbåten. De vaknar sent på förmiddagen, badar, ta siesta, dricker Campari, äter middag, spelar boule. Hotellet serverar samma stekta fisk med buljong kväll efter kväll. Umgänget är älskvärt, klibbigt, utmattande, livsfarligt. Man beställer fler drinkar. Om några dagar kanske det blir en tur med båten.
Jag läser alltid för snabbt när jag läser Marguerite Duras, slukar raderna som om jag inte stod ut med tiden det tar emellan dem. Efteråt får jag lust att skriva.
Vad handlar samtalen i boken om? Ingenting särskilt, kanske om värmen, om barnflickans uppförande. Men inuti dem rör sig stora, tysta krig.
En minröjare har sprängts i bitar lite utanför byn. Hans föräldrar sitter på berget med de ihopsamlade kvarlevorna i en låda och vägrar skriva under dödsattesten. Sällskapet besöker dem minst en gång varje dag. En bit bort har en skogsbrand börjat sprida sig. Väntan på regnet är olidlig. En romans påbörjas mellan Sara och den nye mannen, mitt framför ögonen på Saras make Jacques.
Boken är ett fängelse. I allt som uttalas finns en längtan efter flykt - vila, vändning, befrielse. Människorna skapar vackra fängelsemekaniker åt varandra, förgyllda och invecklade lås som sluter sig i etapper.
Vilken människas kärlek är värld fängelset den skapar?
Jag tänker på döden inombords. Tristessen, vanan, repetitionen. Men också på den protest som finns i sysslolösheten, väntan. Vilka utvägar vi har från det liv som fängslar oss. Begär, sorg, semester, trötthet, hopp. Skogsbranden som närmar sig.
Jag börjar friskna till. I morgon ska jag kanske köpa en flaska Campari, krossa isen med en kökshandduk, sätta mig i fönstret och vänta på regnet. Allt går att iscensätta. Kan inte leva utan det allra farligaste.
För att bryta upp krävs allt mod i livet. Om man låter bli krävs man på sitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar