Svenska Akademien har haft en mycket svår dag i dag, och därför kommer detta inlägg såhär sent på kvällen. Eftermiddagen har varit full av illamående, våndor och förvirring. I går hade vi ju vår stora seans, och eftersom vi hamnade i en sådan djup trans så har det tagit hela dagen och kvällen att bli sig själv igen! Men nu börjar vi väl äntligen komma tillbaka till "den vanliga världen", även om vissa kroppsdelar fortfarande känns lite bortdomnade.
Vi förstår att ni alla är mycket spända över att få höra om våra uppenbarelser och insikter under seansen och vi ska därför dela med oss lite av vad som hände.
För att andarna skulle våga sig fram så hade vi gjort en riktigt bra möblering i ett av våra kontor. Vi hade sammetstyger, torkade blomblad, varsitt glas campari, några heliga föremål från olika religioner, en Bibel, ett läppstift och en mörk parfym. Vi hade också tänt levande ljus i hela rummet och släckt lamporna. På kropparna hade vi skrynkliga lakan och speciella huvudbonader. Stämningen var mycket mystisk och "läskig". Som grädde på moset så lyssnade vi också på soundtracket till Ringaren i Notre Dame eftersom det ger en känsla av förfluten tid (och det gillar andar).
Så nu var det dags för själva seansen att börja. Vi måste erkänna att vi, trots att vi är så kloka och erfarna, kände oss lite rädda och förvirrade i början. Vi är ju ändå mest vana vid att handskas med världsliga saker som ord och människor! I alla fall så inledde vi seansen med att bilda en "kraftcirkel". Det gick till så att vi tog varandras händer samtidigt som vi nynnade på den bokstav som kom upp i våra hjärnor. Under tiden som vi gjorde detta så kände vi en stark andlig närvaro i rummet! Vi insåg att vår kraftcirkel hade lyckats och vi kände oss nu helt lugna, som om vi hade nått en annan nivå av tänkande.
Än hade inga andar visat sig för oss, utan det som i stället hände var att krafterna verkade röra sig i våra egna kroppar och vi började skriva frenetiskt i våra anteckningsblock! Vi hade uppnåt ett tillstånd av trans! Båda har vi en del minnesluckor från denna stund men som bevis för att det verkligen hände så har vi texterna som kom ut ur våra händer. Här kommer ett litet smakprov:
Det
är klibbigt i luften men var är de mörka vätskorna? Detta ska vi
ägna oss åt: åkallan, frågor kontakt. När som helst och
var som helst. När som helst och var som helst. När som helst och
var som helst. Vätskorna är
röda. Det blir så hett på dagen att vem som helst kan dö. Katter
gömmer sig i rummen. Var skulle du vara helst. Vilket
ciggmärke är rätt. Rätt i tiden och i livet. Detta
ska vi ägna oss åt: poesi och livets gåtor. Vad kan detta
skrivandet säga mig. Förskjutningar,
dissonanser. Vad
kan det säga mig. Vad kan du säga mig. När ska du säga mig. Allt.
Och så månen med sitt
ondskefulla leende. Det är allt. Häxor
över slätterna. När som helst och var som helst. När som
helst och var som helst. Hur mycket kaptial. Hur mycket själsligt
kapital. Det som händer i
natt är att allt vi sagt löser upp sig. Lyssnerskan. Det
skulle jag kalla mig. Det
som händer är att kropparna tar över. Lyssnerskan.
Som ni ser så var det storartat. Jaja, hur som helst så fanns det ändå något som kanske var den allra viktigaste händelsen under transen, och det var att De Tre Mystiska Frågorna uppenbarade sig för oss. De kom till oss samtidigt i brinnande skrift genom luften, och de löd såhär:
1) Hur ska man kunna leva älska och skriva på samma gång?
2) Hur ser framtiden ut?
a. vår personliga framtid
b. litteraturens framtid
c. världens framtid
3) Var är de mörka vätskorna?
Nu hade vi bara kvar att försöka få reda på De Tre Mystiska Frågorna, och för att göra det så var vi tvungna att åkalla någon död författare. Vi hade många att välja mellan eftersom det finns en hel hög. Men till slut så valde vi ändå den som vi trodde hade störst visdom om livets sorger och lyckor och det blev Marguerite Duras.
För att åkalla Marguerite så bildade vi återigen kraftcirkeln. Denna gång kände vi ett ljus strömma igenom våra leder och vi kände ett drag från det öppna fönstret. Vi var mycket rädda och förväntansfulla.
Plötsligt hörde vi en röst som sa: HAHAHAHAHAHA!!!!
Det var Marguerite som skrattade sitt dödsskratt!!!!! VI HADE LYCKATS!
Hon såg mycket trött ut och hon hade hela kroppen insvept i en lyxig sjal. Hennes röst var skrovlig så vi frågade om hon ville ha en campari och det ville hon. När vi gav henne den, så såg vi att vi kunde följa vätskan ner i hennes mage för hon var genomskinlig! Det var helt otroligt. Hur som helst så ställde vi den första frågan till henne och då började hon genast läsa upp dessa meningar ur en av sina böcker.
- Jag älskar dig så, säger jag. Vad ska vi göra?
Hon säger att hon vet. Hon vet inte.
Tåget går allt långsammare genom det soldränkta landskapet. Det ljusnar vid horisonten. Vi skall anlända till en trakt där allt badar i ljus vid en viss tidpunkt, det blir vid tolvtiden, då stränderna töms.
Efter detta minns ingen av oss något mer. Vi vaknade nästa dag med pannorna baddade och rosenbladen spridda för vinden. Men vi visste att vi hade varit med om något omvälvande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar