50% av sommaren har gått, Svenska Akademien summerar:

Mathilda:

Jag börjar friskna till. I morgon ska jag kanske köpa en flaska Campari, krossa isen med en kökshandduk, sätta mig i fönstret och vänta på regnet. Allt går att iscensätta. Kan inte leva utan iscensättningarna.

Anna:

Sommaren är såhär: folk åker iväg, det blir hett, man kan knappt andas, man blir sjuk, man blir fattig.

Min hud bränns mina lungor bränns. Jag kommer att få cancer. Den kommer att drabba mig. Min kropp kommer inte längre att vara oskuldsfull.

Man fantiserar om hösten då regnet kommer falla. Man fantiserar om hösten och vad som kommer hända då.

Mathilda:

För att bryta upp krävs allt mod i livet. För att låta bli krävs vi på våra liv.

Anna:

En mening du gett mig:

Men ska det verkligen vara enkelt?

Mathilda:

Vi märker våra kroppar med kännetecken, vi låter lungorna sotas - det är för att vi måste leva ut den skuld vi känner. Vi ska flyta ut som vattenfärger och bli oöverskådliga. Böckerna är ointressanta. Jag vill skriva om oss, sommaren och om mellanrummen.

Anna:

Idag tvättade jag mina vita kläder. Jag brukar annars inte färgsortera men sen var det nån som sa att kläderna blir förstörda om man inte gör det.

Mathilda:

Sedan tvättar vi vår vittvätt, tvättar och tvättar. Jag kan inte längre hålla mig till vad som är passande, alla färger flyter ut i mina fingrar. Vilka tider ska komma, vad har vi att vänta, vilka hav ska skölja bort våra minnen. Jag vet inte.

Anna:

Att sova på ytan av sin sorg. Att sova fast man inte kan sova.

Vad är på grund av ens stjärntecken och vad är på grund av ens diagnoser.

Mathilda:

Den här raden:

och världen är ett vitt bageri,

drömmarna nu är skarpa och vilda, jag har feber mitt i en kokande stad.

Anna:

Man drömmer drömmar, mardrömmar, mörka drömmar, feberdrömmar. Man drömmer att man är i skogen, man drömmer att rådjur dränks i hinkar eller flyr över skogen, trädtopparna som brinner, vingarna brinner. Vingarna brinner men slocknar av vinden som viner när vingarna slår

och slår

mot ytan;

Himlen eller havets

Mathilda:

Ska jag någon gång fråga en människa: vill du leva ditt liv med mig?

Anna:

Idag tvättade jag mina vita kläder.

Mathilda:

När du säger detta:

En mening du gett mig

Så skulle jag kunna gråta. Vet inte varför.

Anna:

En gång när jag var sexton satt jag på en gunga och grät och grät och då gick min kompis pappa förbi och han tyckte nog det var konstigt att jag grät

Fast det är ju inte så konstigt att man gråter.