Döden och Duras

Marguerite Duras var en stor författare, i klass med Svenska Akademien.

Idag när Akademien vaknade låg en vit dimma över kroppen. Inga ord fastnade, sömnen ville inte släppa taget. Man kunde tro att man aldrig någonsin skulle vakna. På nattygsbordet låg en liten bok med en svart tunn ram, och ett kvadratiskt fotografi av en rynkad hud, på framsidan. En titel i versaler: DET ÄR ALLT.

DET ÄR ALLT är en dödsbok, en bok som Marguerite skrev under livets sista månader. Jag skriver Marguerite för att det är ett vackert förnamn. Kan någon föreställa sig det. Att människorna varje dag skulle kunna sluta leva. Det är vår. Syrenerna berusar luften med dofter. Syrenerna får mig alltid att tänka på döden.

Precis som Svenska Akademien har Marguerite Duras vigt sitt liv åt författarskapet. Och vi, som ännu är unga, kommer att kunna läsa vårt öde i hennes böcker. Vi kommer att dö som hon, med ord, med syrener, med brister och sorger.

Ett helt liv har jag skrivit.

Som en idiot har jag gjort det.

/.../

Skriver man hela livet lär man sig att skriva. Det räddar en inte från något.

Är skrivandet ett val? Det är ett hopplöst överblommande, en eldröd typografi, en mycket utmattande känslighet. Men vad är alternativet? Våra ord kommer att göra oss fattiga, ensamma, plågade, gråtande. Men de kommer att finnas för att de måste.

Tröst är livets sista instans. Kommer orden att trösta oss inför döden?

Jag vet inte vart jag ska.

Jag är rädd.

Låt oss ge oss iväg.

Kom fort.

Jag ska skicka brev till dig.

Det är allt.

Att skriva gör mig rädd.

Det är sånt som gör mig rädd.

Svenska Akademien vill såklart ge hopp till alla fans därute, men vi vill inte lura i er några falska sanningar. Därför skulle vi bara vilja säga att vi alla faktiskt kommer att dö. Även vi i Svenska Akademien! Har ni reflekterat någonting över det? Har ni förberett era avskedsbrev till oss? Har ni funderat över vilka ord som är viktiga för er? Vilka sagor ni måste försvara mot verkligheten.

Marguerite, Marguerite, vad åt du de där sista månaderna, vilket porslin använde du, vad lämnade du kvar, vilka fotografier, brev? Jag blir rädd när jag tänker på dina kläder som plockas ur din garderob och viks ihop av någon annan. Du visste att det inte fanns någon räddning, ingen tröst, ingenting annat än orden 'kärlek' och 'död' i det här livet. Fanns det ett sätt att fortsätta? Leva, skriva.

Att finnas tillintetgör mig.

Det ger mig lust att skriva.

Tre dagar gick mellan den sista anteckningen i DET ÄR ALLT och Marguerites död. I efterordet skriver Kennet Klemets att "[d]et är inte svårt att föreställa sig att de tre dagarna var hennes livs svåraste." Nej, det är ju verkligen inte svårt att föreställa sig tycker vi. Särskilt inte eftersom Akademien har så bra inlevelseförmåga!

Tre dagar. Tre dagar av svårt liv. Liv utan ord. Att förbereda sig för döden kanske är att förstummas.

Trevligt liv till er så länge det varar!