En gång var Svenska Akademien specialinbjudna till Europaparlamentet för att delta i några debatter och så vidare. Då fick vi vatten i små plastglas och vattnet hade varit i en särskild vattenapparat. Utsikten var slående, golven hade heltäckningsmattor, det var hissar och korridorer överallt. Alla som gick in hade en liten bricka med sitt namn och ett fotografi. Svenska Akademien såg såklart inte ut som alla andra - vi hade tunna sommarklänningar och espadriller. Luftkonditioneringen i parlamentsbyggnaden, skrivborden, de stängda dörrarna, chaufförerna.
Vad är det som händer i världen just nu? Svenska Akademien vet inte. Men vi vet att vi känner sorg, att vi känner hat, att vi vill gråta våra frågande ansikten våta.
Denna natt hände det några saker som gjorde att det blev svårt att vakna och sen gå och handla frukost och sen sitta vid bordet fast att det var sol och blommor. Historielösheten är en stor böld som sväller och sväller.
Fascismen är en realitet!! Den sprider sig som en smitta. Nu säger vi det rakt ut. Kroppar skadas av detta. Själar blir trasiga. Förintelser. Förintelser. Förintelser. Förintelser.
Vad ska vi göra? Vi känner för att upplösas i luften eller börja meditera eller flytta härifrån eller förändra vår kost eller dö.
I Europaparlamentsbyggnaden blev vi introducerade för lite olika sekreterare, placerade i några olika väntrum, vi erbjöds kaffe och te men tackade såklart nej. Aldrig att vi skulle låta deras vätskor bli en del av våra matsmältningssystem. Till slut kom vi in till Bossens kontor. Det var mörkare än alla andra kontor, skrivbordet var massivare, det fanns ett badkar.
- Hej
- Hej ni har kommit till Europa ni kan sätta er på de tunga stolarna ni kan hålla era händer i knät och presentera er
- Nej det vägrar vi!!!!!!
Det som följde var ett kaos utan dess like.
Vi slog sönder alla dricksglas, tog fram våra knivar som vi hade gömt i trosorna, stack dem i halsen på Bossen så att blodet la sig som en sjö över heltäckningsmattan. Och vi sjöng och skrålade och drack upp champagnen. Larmet gick såklart men vi tog det med ro. Krossade glasväggarna och fönstren lämnade ett mycket vackert poetiskt meddelande och stack därifrån med vår hemlige assistent i en helikopter.
Svenska Akademien uppmanar nu alla att göra samma sak. Motstånd.
Frågan som ställs från och med nu i Europa är:
VEM SKA LEVA OCH VEM SKA DÖ
vem ska ha rätt att boka tvättid rätt att odla lite morötter att gå till vårdcentralen att skriva brev att rösta att gå runt på gatorna att ha en liten egen vrå med små porslinsfat att ha några nära o kära vem ska få finnas
Det som har hänt är absurt men kanske inte förvånande. Vi ska inte förvånas. Vi ska inte tolerera.
NO PASARÁN.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar